Sök på hemsidan

Omgivningar

Skölvenes naturförhållande
skrivet av Rolf Thunblad 1933

”Beläget på nordvästra sluttningen av den i Västergötland inskjutande delen av sydsvenska höglandet präglas området väsentligen av höglandets karga natur. De högsta delarna ligga i sydöst, där terrängen stiger till 216,4 m. i Skölvene, och 220,1 m. i N. Säm. Därifrån sänker sig området sakta mot norr och nordväst. Övergången till Falbygden och Västgötaslätten markeras av platå- och dalbygdskaraktärens försvinnande eller i varje fall utsuddande.

I den småkuperade, delvis ganska släta urbergsterrängen har endast Nossan nedskurit en mera skarpt markerad dalgång, sträckande sig i nord-sydlig riktning. Hela området avvattnas genom Nossan och dess biflod Vimleån, vilken senare bildar avlopp för Sämsjön, den enda större sjön inom dessa socknar.

Området tillhör geologiskt det stora västsvenska järngnejsområdet. Berggrunden träder väl på sina ställen i dagen, men i allmänhet döljes den under ett moräntäcke av växlande mäktighet. Med läget ovan den marina gränsen följer också saknaden av de ur jordbrukets synpunkt så värdefulla lerorna. De lösa jordlagren utgöras väsentligen av mager morän, därtill mycket blockrik. Rullstensgruset, som intar en relativt ringa areal, är i allmänhet begränsat till dalgångarna, där det ofta bildar långa åsryggar.

En följd av berggrundens beskaffenhet är jordens kalkfattigdom. Silurbergen på Falbygden ha ej sträckt sitt välgörande inflytande hit. Betydande arealer upptagas av kärr- och mossmarker. Medan de forna starrkärren undan för undan lagts under plogen, ha högmossarna varit tämligen oberörda av odlingens framsteg.”


Till toppen ↑